Ensam i min soffa, med telefonen i handen och försöker inte tänka på honom. Jag bad honom att höra av sig oavsett om han kommer eller inte. "Absolut gör jag det!", svarade han. Men han har varken svarat på samtal eller SMS under kvällen. Plågsamt! Jag ville träffa honom en sista gång som "pojkvän & flickvän". Jag ville ta farväl från det vi haft. Men samtidigt vet jag att jag bara vill träffas för att få känna hans doft, ligga i hans famn och smaka på hans mjuka läppar.
Några avsnitt av missade serier lyckas få mig att blockera tankar och känslor några minuter åt gången. Men när verkligheten påminns, smärtar det obeskrivligt i bröstet. Jag vet att han inte är bra för mig. Jag vet att han bara kommer på ursäkter och gör undanflykter. Men jag kan inte rå för att jag hoppas och önskar annat, så mycket att jag själv vägrar se verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar